ett svek, som känns.
jag har mognat, och jag hittat mig själv och ja, det kanske är så att det är jag som har växt ifrån dig. det enda jag vet är att jag kanske inte är precis samma hanna, men det är inte världens skillnad.
jag vet att du har varit sjuk, och det kan ju inte du rå för. och jag är ledsen över att jag skällde på dig över det, men all min ilska just då grundar sig över det, som jag faktist vill kalla svek, jag fick av dig.
du kan säga att du är ledsen, men ett förlåt skulle inte heller sitta helt fel, och jag inser faktist inte vad det är jag har gjort för fel, och det kan jag säga förlåt för..
du har ju inte lyssnat på vad jag har sagt till dig. Jag säger inte att du inte får prata om de, för de fåru. Sen att jag inte lyssnat å inte vart intresserad är helt fel anklagelse oxå. Jag har lyssnat, brytt mig och vart intresserad. Jag har aldrig sagt att du ska sluta prata om de. Det enda jag försökte få fram är att jag kännt mig lite bortglömd är de så konstigt? Och om du har ändrats det bryr jag mig inte om, som du säger det är inte världens skillnad. Du kan kalla de va du vill, men jag visste inte att man svek sin kompis av att känna sig utbytt.. Och jag kan då säga att du är inte den enda som är ledsen över det här, varje gång jag ens tänker tanken på vad du sa eller vad vi bråka om får jag tårar, det känns overkligt. Det sista jag vill är att vara osams men de är som de är nu. Och att jag sagt förlåt flera ggr värkar ju inte räcka. Du säger att ett förlåt inet skulle sitta fel men jag har sagt förlåt ett x antal ggr. Men jag kan säga de igen, förlåt.
